Jarmo Kosola, en välkänd röst hos Marabu sedan 35 år, säger farväl och lämnar företaget för ett nytt liv i norra Sverige.

”- Välkommen till Marabu, du talar med Jarmo. Hur kan jag hjälpa till?”, den hälsningen har många kunder hört genom åren. Det är så Jarmo Kosola, 57 år, svarar när man ringer till Marabu.

1984 efter fullgjord militärtjänst såg Jarmo att Remako, som företaget hette på den tiden, sökte personal. Han skickade sin ansökan och kom på intervju. Jobbet fick han eftersom ägarna träffat honom i den lokala matbutiken där han jobbade under skoltiden. De tyckte han var så duktig och trevlig. Han började då på ramspänningen och han gjorde även schabloner. Företagets verksamhet växte i mitten på 80-talet och arbetsbelastningen blev allt större. Jarmo valde att inte beklaga sig hos chefen utan valde, 1987, att sluta för att börja arbeta på en möbelfirma. Bara några månader efter att Jarmo slutat på Remako låg det en lapp på hans bilruta om att ägaren till Remako ville ha kontakt med honom. Han erbjöds då ett jobb på lager och kontor som i mycket är likt den roll som Jarmo haft under alla år.

Remako blev 1990 uppköpt av Spacio, som var ett helägt svenskt dotterbolag till Marabu, och Jarmo följde med på resan. Efter två år på kontoret i Svalöv, där Jarmo även bott hela sitt liv, ville företaget slå samman sina avdelningar. De flyttade kontor och lager till Malmö. Det innebar cirka en timme per resväg i tillägg för Jarmo, men han tvekade ändå inte på att följa med.

Jag har haft ett väldigt varierande och spännande arbete. Jag har tyckt om att ha kontakt med kunder och leverantörer. Ingen dag är den andra lik och man vet inte på morgonen vilka problem eller uppgifter man får lösa under dagen. Många kunder har blivit som vänner vilka man pratar om allt möjligt med. Företaget har växt och ibland har det varit stressigt att få med alla varor på leveranser. Men entusiasmen hos mina kollegor har alltid smittat av sig och man har varit taggad på att klara av dessa utmaningar. Jag kommer särskilt ihåg en gång då vi fick en helt gigantisk order från en lokal kund i Malmö. Jag och min kollega packade samman allt i ett glädjerus och tömde nästan hyllorna. När vi skulle ringa transportören för leverans så visade det sig att det var några kollegor som skojat med oss, de hade gjort en fejkad order. Stämningen var god och alla kunde skratta gott åt det. Jag har trivts väldigt bra och haft fantastiska kollegor som både varit duktiga men även roliga. Inte ens de dagliga resorna till Malmö har varit jobbiga, även om körerna på motorvägen ibland tagit på nerverna.

Resan har haft många fina milstolpar. Något som ligger mig varmt om hjärtat var när jag fick vara med på våra första resor till Finland då vi skulle etablera oss där. Jag har finska föräldrar och har underhållit finskan för möten med släkten i Finland. Min finska gjorde att jag kunde vara med och prata med kunder och fråga om vägen för att hitta rätt vid våra första resor. Det är roligt att vi lyckats bygga ett eget kontor i Finland idag. Vi har en lustig historia därifrån. Vi var sena till flygplatsen och skulle tanka hyrbilen innan vi skulle lämna tillbaka den. Medan vi tankade gick jag in och frågade efter vägen till flygplatsen. När jag kom ut körde vi i full fart mot biluthyrningen. Väl framme fick vi veta att vi glömt betala för tankningen och polisen jagade oss. Vi betalade och fick springa till flyget.   

Det har ju hänt väldigt mycket under dessa år. Det vi gör på en dag idag hade varit en veckas arbete förr. Idag är allt automatiserat och att t.ex. skriva ett fraktdokument, som tog en väldig massa tid när jag började, är inte så svårt längre. Man märker dock i samband med ”hacker-attacken” i fjol hur sårbara vi är när allt är kopplat samman och vi är helt beroende av våra datorer för att skicka och beställa varor.

 Att ha varit med på denna resa, från ett litet familjeföretag till att vara en del av Marabu och hur professionellt vi sköter allting idag, har inte bara varit lärorikt utan otroligt roligt och något som jag är väldigt stolt över.

Hur känns det att sluta?
- Jag har fortfarande en märklig känsla av att det inte är på riktigt och har nog ännu inte tagit in det fullt ut. Hustrun Gunnel driver egen verksamhet sedan 12 år och har haft väldigt mycket att göra sedan Corona pandemin bröt ut. Detta har gjort att vi inte riktigt haft tid att känna efter eftersom det varit mycket jobb hela tiden för oss båda. Vi har dessutom sålt vårt hus i Svalöv och levt lite i kappsäck sedan dess.

Våra tre barn har alla etablerat sig i norra Sverige, fråga oss inte varför. Vi känner att vi vill komma närmare dem och våra barnbarn. Vi kommer därför att flytta till Grimsbäck 6 mil norr om Umeå där vår yngste son bor med sin familj. Vi ser redan fram emot att passa deras barn under höstlovet i oktober.

Detta är en resa på 130 mil där ett soligt Skåne ska bytas mot ett kallt och snörikt Norrland. Det är dock inget som räds Jarmo som är en friskus och gärna är ute i vinterväder.

- Det blir en ny livsstil där man får lära sig tala sakta och mer tydligt annars förstår de inte vad vi säger och dessutom går allting i ett mycket långsammare tempo. Jobbar man på som man gör här så blir man nog uppsagd eller ovän med sina arbetskamrater, tror Jarmo.

På Marabu lämnar Jarmo ett stort tomrum efter sig som en väldigt uppskattad kollega och arbetskamrat. Hans beslut har alla dock full förståelse för och vi vet hur han glädjes med stunderna när de ska träffa barn och barnbarn. Vi är väldigt tacksamma för att få haft honom som anställd och kollega och vi önskar honom och hans familj allt väl i framtiden.